Mamma, mormor: Mina änglar
Siv Olsson Birgitta Kollberg
* 1928-04-23 * 1953-10-16
+ 2010-05-05 + 2007-10-30
Mormor blev 82 år gammal. Nu är hon där hon ville vara. Med min mamma. Så jag har numera 2 skyddsänglar som vakar över mig. Och ändå känns det som allt går åt pipan.
Knät blir dock bättre dag för dag. Men min handled bara vägrar ge med sig. På jobbet är jag bara besvärlig och ivägen. Jag tillför ingenting. Jag bara tar energi. Jag känner mig totalt jävla värdelös.
Min kropp ger mig alla signaler jag känner igen sedan tidigare på att jag håller på att knalla rakt in i väggen psykiskt. Inte pga för mycket att göra. Eller jo lite för mycket men mest av all psykisk stress tror jag.
Väggen står där, bara ett par centimeter framför mig, kall och hård. Och mörk. I´ve been down that road. När man väl går in i den tar det lång tid att kvickna till. Sist hade jag min mamma som hjälpte mig vakna upp igen. Hur ska det gå nu om jag inte tar mig runt eller över den utan går rakt in i den fast jag ser den?
Varför lyssnar jag inte på min kropp? Jag kan sova 14 - 15 timmar i sträck (inte likt mig), jag gråter minst tre ggr varje dag, jag blöder näsblod, jag har dagar när jag är svimfärdig och blek som ett lik. Vissa dagar kan jag äta hur mkt som helst, andra är jag knappt hungrig. Precis som sist, ändå lyssnar jag inte.
Jag tror helt enkelt att jag inte orkar lyssna just nu. Det är för mkt annat. Men ändå. När jag kommer hem en dag efter jobbet kan jag ligga på soffan och somna. Sen vaknar jag, går upp och äter skiter i disken och går och lägger mig och sover igen. Känns inte som jag. Brukar aldrig kunna somna på kvällen om jag somnat på eftermiddagen. Någonting är fel.
Nu är en tid när jag verkligen hade behövt mina änglar här på jorden i kroppslig form att ge mig råd. Men jag får klara mig själv. hur jag ska göra det har jag ingen aning om men det måste gå för jag har en morfar och en pappa som behöver mig!
Förlåt för allt gnäll men jag var tvungen.
Kramar
* 1928-04-23 * 1953-10-16
+ 2010-05-05 + 2007-10-30
Mormor blev 82 år gammal. Nu är hon där hon ville vara. Med min mamma. Så jag har numera 2 skyddsänglar som vakar över mig. Och ändå känns det som allt går åt pipan.
Knät blir dock bättre dag för dag. Men min handled bara vägrar ge med sig. På jobbet är jag bara besvärlig och ivägen. Jag tillför ingenting. Jag bara tar energi. Jag känner mig totalt jävla värdelös.
Min kropp ger mig alla signaler jag känner igen sedan tidigare på att jag håller på att knalla rakt in i väggen psykiskt. Inte pga för mycket att göra. Eller jo lite för mycket men mest av all psykisk stress tror jag.
Väggen står där, bara ett par centimeter framför mig, kall och hård. Och mörk. I´ve been down that road. När man väl går in i den tar det lång tid att kvickna till. Sist hade jag min mamma som hjälpte mig vakna upp igen. Hur ska det gå nu om jag inte tar mig runt eller över den utan går rakt in i den fast jag ser den?
Varför lyssnar jag inte på min kropp? Jag kan sova 14 - 15 timmar i sträck (inte likt mig), jag gråter minst tre ggr varje dag, jag blöder näsblod, jag har dagar när jag är svimfärdig och blek som ett lik. Vissa dagar kan jag äta hur mkt som helst, andra är jag knappt hungrig. Precis som sist, ändå lyssnar jag inte.
Jag tror helt enkelt att jag inte orkar lyssna just nu. Det är för mkt annat. Men ändå. När jag kommer hem en dag efter jobbet kan jag ligga på soffan och somna. Sen vaknar jag, går upp och äter skiter i disken och går och lägger mig och sover igen. Känns inte som jag. Brukar aldrig kunna somna på kvällen om jag somnat på eftermiddagen. Någonting är fel.
Nu är en tid när jag verkligen hade behövt mina änglar här på jorden i kroppslig form att ge mig råd. Men jag får klara mig själv. hur jag ska göra det har jag ingen aning om men det måste gå för jag har en morfar och en pappa som behöver mig!
Förlåt för allt gnäll men jag var tvungen.
Kramar
Kommentarer
Trackback
